Äntligen mår jag bra. Lite snorig men inget som stör. Så idag har jag kört ett stenhårt pass på gymmet. Det gick hur bra som helst och jag blev förvånad över hur mycket energi jag hade.

Jag började som vanligt att köra intervallträning på cykel. Det gick så bra, svetten rann och jag kämpade som en tok i 30 minuter. Jag kände att 30 minuter till hade inte varit några problem men mina tår domnade bort efter 24 minuter och jag stod inte ut längre än 6 minuter med bortdomnade tår. Det är så jobbigt att behöva stanna upp, ställa sig upp och skaka runt blodet i fötterna så därför gav jag upp. Men jag är måttligt trött på detta problem som inte ger sig.

För ovanlighetens skull fungerade pulsmätaren på den cykeln jag använde och det blev riktigt roligt att racea mot pulsen. Sen har jag en tendens att ligga lite för högt men jag har svårt att hejda mig när det är så roligt.

Åh vad jag vill ha en pulsklocka. Ska definitivt önska mig pengar till det när jag fyller om ungefär hundra månader.

Här är en riktigt avancerad klocka som BARA kostar 2.595:-
Kanske lite väl avancerad för mig men jag vill absolut inte köpa nån skitklocka bara för att! Så noga efterforskning krävs.

För övrigt har jag sportlov denna vecka. Har ägnat de två senaste dagarna åt att söka jobb. 10 jobb har jag sökt hittills men känner mig underkvalificerad för allihop så det blir intressant att se vart det leder. Många jobb kvar att söka dock. Mycket skolarbeten också, men jag väljer att prioritera jobbsökande då det faktiskt är extremt viktigt att jag åtminstone får ett sommarjobb om jag ska överleva.

Imorgon ska jag vara barnvakt. En viss nervositet har infunnit sig då det inte är Ella 2 år jag ska ha hand om utan Timothy 3 månader som kommer till faster. Dock gäller det ett par timmar bara så det borde inte bli några problem, men intressant om inte annat.

Natti natt på er!

Det var väl själva f-n att jag ska bli sjuk när jag kommit igång med träningen igen. Jag är totalt däckad. Men som tur är så är jag inte ensam om att vara däckad. Grannen har det minst lika illa så vi sjukar tillsammans. Fast jag misstänker starkt att det är helt och hållet hans fel att jag är sjuk.

Jag ska försöka kurera mig över helgen nu och hoppas på att nästa veckas sportlov faktiskt kan innehålla lite sportande för min del. En hel del jobbsökande ska det i varje fall bli. Började redan idag med att registrera mitt CV på Manpower. nte för att jag har några större förhoppningar om att hitta något där men jag tänker ha alla dörrar öppna.

En dörr som verkar tämligen intressant har skylten utlandsjobb på sig. Jag är faktiskt riktigt sugen på att bara dra iväg och jobba skiten ur mig i nåt trevligt land. Dock har jag ett stort problem, eller snarare två och de är inte så stora men nog så jobbiga. Mina katter. Jag försöker klura ut en lösning men finner ingen.

Så om någon vill ha två underbart söta mysmongon mot betalning säg bara till! Det är min bästa lösning hittills.

Have a lovely weekend all you guys!

Ja nu är jag äntligen tillbaka på gymmet. Det älskade gymmet, mitt andra hem.
Knät gör nästan inte ont längre så nu ska jag köra på igen men lite lugnare.
Igår var jag på gymmet för första gången på tre veckor. Det var riktigt kämpigt och kändes snarare som om jag inte tränat på tre månader. Men jag gissar att jag ganska snart är ikapp mig själv igen. Jag tvingade dock mig själv att köra lite lugnare med benövningarna.

Idag har jag galet mycket träningsvärk men jag njuter varje sekund. Det är så skönt när det känns att kroppen har fått jobba. Idag har jag dock tagit det lugnt. Men imorgon blir det nog lite konditionsträning.

En planlös helg ligger för mina fötter och det känns ganska skönt. Jag funderar på att klä mig riktigt varmt, packa en ryggsäck och sticka ner till oset för en långpromenad och kanske lite fågelskådning(ja jag är en fågelnörd).
Men den tanken har jag haft många gånger tidigare utan att det blivit av så jag får väl se hur jag känner. Är det för kallt känns det inte heller så roligt. En sisådär 5 minus vore nog lagom.

Vet du en sak?

Jag är ganska glad faktiskt! =) 

 Det är fruktansvärt att det ska behöva krävas blodspillan för att upprätthålla freden i världen. Jag lider verkligen med de stupades familjer och anhöriga. Men samtidigt beundrar jag soldaterna för deras mod. De visste när de gav sig av att detta skulle kunna hända. Men viljan att hjälpa till i världen var större än rädslan för att dö.

Jag kom att tänka på en sång. Den är grym men sann i mycket.
För alla soldater där ute i världen:

Igår var det dags för informationsmöte och intervju med Hemvärnet.

Jag var galet nervös men ändå konstigt lugn. Det var inte så lätt att hitta till "högkvarteret" och jag gick fel ett par gånger. Men med pappa i telefonen kunde han guida mig rätt. Så till slut kom jag fram och i tid dess utom.
Det hela började med en timmes information om Hemvärnet, Försvarsmakten och utbildningen. Det var mycket intressant och jag gillade talaren skarpt. Han meddelade även att han skulle bli ledaren för plutonen som jag förhoppningsvis får tillhöra. Det gjorde mig ännu mer pepp då jag tror att han är riktigt bra och inom sig har han nog en liten Sgt. Hartman i beredskap.

Men han meddelade även att det är ca 180 sökande hittills och det finns endast 40 platser. Ansökningstiden går ut 21 februari så det kan ju tillkomma några också. Det gjorde mig lite modfälld. Vad har jag att komma med mot 180 andra som säkert alla är mer fysiskt lämpade?
Men jag har funderat och insett att jag har väldigt mycket att ge. Jag är envis, viljestark och ger inte upp i första taget. Jag är rak, ärlig och respektfull. Förhoppningsvis kommer jag även vara i bra fysisk kondition till mönstringen. Så jag tycker faktiskt att jag förtjänar en plats bland de 40. Jag tror att jag har mycket att tillföra och mycket att ge. Det är bara att hoppas på att de förstår det.

Efter informationen var det dags för individuella intervjuer. Vi var ganska många och det tog väldigt lång tid. Men min intervju gick i raketfart. De ställde frågor, jag svarade rakt, ärligt och kortfattat. Mer kunde jag inte göra.

De övriga som var där var ett gäng 19-åriga grabbar, knappt torra bakom öronen och med stor brist på uppfostran. De talade vitt och brett om hur häftigt det skulle vara att göra än det ena och än det andra. De skröt och försökte hela tiden bräcka varandra.
Jag satt mest tyst och försökte samla mig. Någon tyckte det var väldigt häftigt att jag vill bli soldat. Häftigt? Jo visst, jättehäftigt... Jag känner mig sssååå cool...Not!

Nu är det bara att lugnt vänta till v.12 då beskedet om eventuell mönstring kommer. Fast så lugnt ska jag inte ha det. Nu är det stenhård träning som gäller. Med en vissförsiktighet för knäts skull då förstås.

Jag är peppad till tusen och ser fram emot ett liv som grönklädd. För jag ger ju aldrig upp. Detta är inte det sista de sett av mig.!

Så har domen fallit. En förbannad ledkapsel!
Alltså ledkapseln är förbannad! Han sa så! Det lät roligt men verkar vettigt. Antagligen har jag kört lite för hårt och knät har sagt ifrån.
Så nu ska jag fortsätta träna men med lägre belastning och fler repetitioner.
Det känns grymt bra att inget är trasigt.

Men lite jobbigt var det att han påpekade min övervikt. Att vikten i sig blir en stor belastning för knäna. Jag förklarade glatt att jag håller på att gå ner i vikt och han tyckte det lät väldigt bra.

Och som den MÖP jag är började jag självfallet tala om det militära och mina högtflygande drömmar. Han blev imponerad. Jag kände mig skrytsam.

Men jag vill inte skryta. Jag avskyr skrytsamhet. Men han frågade om mina mål med träningen och jag kunde ju inte ljuga. Sen blir jag lite lyrisk när jag får berätta för någon om mina drömmar. Inte många är intresserade när jag nämner mina drömmar inom det militära. Jag försöker prata smink och kläder med mina vänner men det intresserar mig liksom inte.

En till glad nyhet för dagen är att jag nu gått ner 10,4 kilo!!
Jag blev väldigt förvånad när jag ställde mig på vågen. Jag har ju inte tränat på 2 veckor och spenderat den mesta tiden i soffan. Dock har jag försökt tänka extra mycket på vad jag äter eftersom det är lätt att gå upp i vikt om man inte rör sig. Kroppen behöver väldigt lite energi för att ligga på en soffa.

Så idag är jag väldigt glad och ser fram emot att träna i helgen.

Simning lär jag inte syssla med på länge eftersom det var där allting började. Men jag skulle vilja lära mig att kråla. Så om någon kan kråla, snälla lär mig!!!
När jag sa det till sjukgymnasten skrattade han och sa Lycka till!
Är det verkligen så svårt?

Det ser inte svårt ut och jag är envis. Måste bara hitta någon som kan lära mig...

Oh Happy day! 

Ny vecka, nya möjligheter. Men jag ligger på soffan och har ont i mitt knä. Det ger sig aldrig. Imorgon tänker jag ringa en sjukgymnast. Jag är livrädd att nåt ska vara trasigt.

Så just nu har jag inga träningsresultat att redovisa, ingen viktnedgång heller. Det känns grymt trist.

Något som dock känns väldigt roligt är att jag på söndag ska på intervju för soldatutbildningen. Det är minst sagt nervöst, men jag ska nog klara det. Dessutom försöker jag att söka lite jobb. Det är inte helt enkelt. Men jag måste utan tvekan hitta ett sommarjobb annars går jag under. Det blir till att massproducera CVn och skicka ut till varenda företag i Örebro. Jag tar vad som helst...Verkligen vad som helst...