Det är fruktansvärt att det ska behöva krävas blodspillan för att upprätthålla freden i världen. Jag lider verkligen med de stupades familjer och anhöriga. Men samtidigt beundrar jag soldaterna för deras mod. De visste när de gav sig av att detta skulle kunna hända. Men viljan att hjälpa till i världen var större än rädslan för att dö.

Jag kom att tänka på en sång. Den är grym men sann i mycket.
För alla soldater där ute i världen:

Igår var det dags för informationsmöte och intervju med Hemvärnet.

Jag var galet nervös men ändå konstigt lugn. Det var inte så lätt att hitta till "högkvarteret" och jag gick fel ett par gånger. Men med pappa i telefonen kunde han guida mig rätt. Så till slut kom jag fram och i tid dess utom.
Det hela började med en timmes information om Hemvärnet, Försvarsmakten och utbildningen. Det var mycket intressant och jag gillade talaren skarpt. Han meddelade även att han skulle bli ledaren för plutonen som jag förhoppningsvis får tillhöra. Det gjorde mig ännu mer pepp då jag tror att han är riktigt bra och inom sig har han nog en liten Sgt. Hartman i beredskap.

Men han meddelade även att det är ca 180 sökande hittills och det finns endast 40 platser. Ansökningstiden går ut 21 februari så det kan ju tillkomma några också. Det gjorde mig lite modfälld. Vad har jag att komma med mot 180 andra som säkert alla är mer fysiskt lämpade?
Men jag har funderat och insett att jag har väldigt mycket att ge. Jag är envis, viljestark och ger inte upp i första taget. Jag är rak, ärlig och respektfull. Förhoppningsvis kommer jag även vara i bra fysisk kondition till mönstringen. Så jag tycker faktiskt att jag förtjänar en plats bland de 40. Jag tror att jag har mycket att tillföra och mycket att ge. Det är bara att hoppas på att de förstår det.

Efter informationen var det dags för individuella intervjuer. Vi var ganska många och det tog väldigt lång tid. Men min intervju gick i raketfart. De ställde frågor, jag svarade rakt, ärligt och kortfattat. Mer kunde jag inte göra.

De övriga som var där var ett gäng 19-åriga grabbar, knappt torra bakom öronen och med stor brist på uppfostran. De talade vitt och brett om hur häftigt det skulle vara att göra än det ena och än det andra. De skröt och försökte hela tiden bräcka varandra.
Jag satt mest tyst och försökte samla mig. Någon tyckte det var väldigt häftigt att jag vill bli soldat. Häftigt? Jo visst, jättehäftigt... Jag känner mig sssååå cool...Not!

Nu är det bara att lugnt vänta till v.12 då beskedet om eventuell mönstring kommer. Fast så lugnt ska jag inte ha det. Nu är det stenhård träning som gäller. Med en vissförsiktighet för knäts skull då förstås.

Jag är peppad till tusen och ser fram emot ett liv som grönklädd. För jag ger ju aldrig upp. Detta är inte det sista de sett av mig.!

Så har domen fallit. En förbannad ledkapsel!
Alltså ledkapseln är förbannad! Han sa så! Det lät roligt men verkar vettigt. Antagligen har jag kört lite för hårt och knät har sagt ifrån.
Så nu ska jag fortsätta träna men med lägre belastning och fler repetitioner.
Det känns grymt bra att inget är trasigt.

Men lite jobbigt var det att han påpekade min övervikt. Att vikten i sig blir en stor belastning för knäna. Jag förklarade glatt att jag håller på att gå ner i vikt och han tyckte det lät väldigt bra.

Och som den MÖP jag är började jag självfallet tala om det militära och mina högtflygande drömmar. Han blev imponerad. Jag kände mig skrytsam.

Men jag vill inte skryta. Jag avskyr skrytsamhet. Men han frågade om mina mål med träningen och jag kunde ju inte ljuga. Sen blir jag lite lyrisk när jag får berätta för någon om mina drömmar. Inte många är intresserade när jag nämner mina drömmar inom det militära. Jag försöker prata smink och kläder med mina vänner men det intresserar mig liksom inte.

En till glad nyhet för dagen är att jag nu gått ner 10,4 kilo!!
Jag blev väldigt förvånad när jag ställde mig på vågen. Jag har ju inte tränat på 2 veckor och spenderat den mesta tiden i soffan. Dock har jag försökt tänka extra mycket på vad jag äter eftersom det är lätt att gå upp i vikt om man inte rör sig. Kroppen behöver väldigt lite energi för att ligga på en soffa.

Så idag är jag väldigt glad och ser fram emot att träna i helgen.

Simning lär jag inte syssla med på länge eftersom det var där allting började. Men jag skulle vilja lära mig att kråla. Så om någon kan kråla, snälla lär mig!!!
När jag sa det till sjukgymnasten skrattade han och sa Lycka till!
Är det verkligen så svårt?

Det ser inte svårt ut och jag är envis. Måste bara hitta någon som kan lära mig...

Oh Happy day! 

Ny vecka, nya möjligheter. Men jag ligger på soffan och har ont i mitt knä. Det ger sig aldrig. Imorgon tänker jag ringa en sjukgymnast. Jag är livrädd att nåt ska vara trasigt.

Så just nu har jag inga träningsresultat att redovisa, ingen viktnedgång heller. Det känns grymt trist.

Något som dock känns väldigt roligt är att jag på söndag ska på intervju för soldatutbildningen. Det är minst sagt nervöst, men jag ska nog klara det. Dessutom försöker jag att söka lite jobb. Det är inte helt enkelt. Men jag måste utan tvekan hitta ett sommarjobb annars går jag under. Det blir till att massproducera CVn och skicka ut till varenda företag i Örebro. Jag tar vad som helst...Verkligen vad som helst...

Jag glömde ju skriva det bästa av allt. Lite glömsk...

Vägde mig imorse och äntligen har jag nåt mitt första delmål. En viktminskning på 10%. Jag är alltså 10% mindre nu än vad jag var för 4 månader sedan. Detta innebär i kilon -9,5!

Det går framåt helt enkelt. Oh yes!

Igår fick jag hem en motionscykel. Planen är att jag ska kunna cykla på den på morgonen innan skolan, alternativt på kvällen de dagar jag inte hinner till gymmet. Jag får se hur det går med morgnarna men det känns bra att jag har den nu i varje fall.

Så igår kväll var jag tvungen att inviga den. Det blev 95 minuters cykling och jag kom hela 40 kilometer trots att jag stod still. =)

Men idag ångrar jag mitt beslut om invigning redan igår. Jag hade bestämt mig för att inte träna något i helgen då jag känt av knät lite grann. Men jag kunde inte låta bli.

Så inatt har jag knappt kunnat sova på grund av en brännande, svidande smärta i knät. Det blev inte heller någon skola för mig idag då det gjorde alldeles för ont att stödja på benet. Vilket nedslag...

Men för en liten stund sedan fick jag ett upplyftande brev från Försvarsmakten. Jag är kallad till informationsmöte. Jippi!

Det ser jag verkligen fram emot.

Så det kommer nog bli ett par dagars vila nu och ett besök till apoteket för att inhandla ny stödlinda och lite liniment. Jag tror inte det är någon större fara med knät i övrigt. Bara en liten överansträngning då jag gärna vill mer än vad min kropp klarar av. Men jag måste tänka på att min kropp ska klara så enormt mycket mer och behöver därför ta det lite lugnt i början och bygga långsamt.

Dagens note to self: Bygg långsamt!

Söndag idag och ytterligare en vecka har passerat. Tyvärr är det en vecka med inte så mycket träning på grund av mitt knä som fortsatt att värka.

Jag har endast besökt gymmet tre gånger denna vecka men med en striktare diet har jag ändå tappat några hekton. 
Det skulle ha blivit träning både lördag och söndag men mitt knä har sagt ifrån. Det är värst på natten. Jag vaknar flera gånger av att det bränner i knät.

Det borde dock vara bättre imorgon.

I torsdags blev det premiär för spinning. Jag gick på ett Prova på-pass på Friskis. Det var riktigt kul men inte alls så jobbigt som jag hade väntat mig. Dock var det ju som sagt ett prova på-pass så jag gissar att de vanliga passen är jobbigare. Det blir ett till prova på-pass på torsdag sedan kanske jag vågar mig på att köra ett vanligt pass. Jag får se.

Jag är lite sugen på att prova något av de andra passen som finns på Nautilus. De har bland annat Bodycombat och AfroPower som låter roligt. Men först vill jag att mitt knä ska kännas helt bra. Just nu letar jag febrilt efter min stödlinda som verkar ha fått fötter tyvärr. Det blir nog till att uppsöka ett apotek imorgon och köpa en ny. Det skadar ju inte att ha två. 

Jag vaknade imorse med inte bara träningsvärk utan även fruktansvärda smärtor i mitt ena knä. Jag ville skrika rakt ut, inte pga smärtan utan för att jag genast insåg att jag var tvungen att skippa träningen idag. 
Jag kan med största ansträngning stödja på benet utan att jag svimmar av smärta. Så nu har jag tagit två alvedon, smörjt in benet med Voltaren och satt på en stödlinda. Jag hoppas verkligen att det hjälper. Annars lär jag få stanna hemma imorgon.

Igår när jag simmade kände jag att det högg till lite i mitt knä. Men jag har hört att simning är den absolut skonsammaste träningsformen så jag ignorerade smärtan och simmade vidare. Det var tydligen dumt.

Jag är besviken på mig själv och på min kropp. Den  håller inte måttet.
Imorse ställde jag mig dessutom på vågen och till min stora fasa har det inte hänt något denna vecka. Så som jag har slitit...=(
Men troligtvis är det för att jag ökat på nästan alla maskiner och jag brukar inte gå ner något de veckorna.
Men det är jäkligt surt eftersom jag gett mig den på att lyckas bättre än grannen. Det kan jag ju glömma. Jag måste nog inse att hjärnan vill mer än kroppen och att jag borde lyssna på kroppen istället.

Fick just veta att en gammal klasskompis ska rycka in på sin tredje(tror jag) utlandstjänst. Jag är så grymt glad för hennes skull. Men ett visst mått av avundsjuka känner jag. Fast det peppar mig väldigt mycket till att fortsätta kämpa. En dag ska jag också stå där, beredd att rycka ut i världen.

Nu ska jag lägga mig och läsa Jägare som är en grymt bra bok och jag rekommenderar den varmt.